Den obotliga optimismen
Jag har upptäckt det senaste att jag är väldigt optimistisk med tiden. Optimism är absolut ingenting vi ska föringa, det är snarare ett fenomen i dagens självcentrerade samhälle och de människorna som faktiskt besitter den optimistiska grundinställningen borde aldrig förändra det! Men den slags optimisen jag talar om är främst att jag själv försöker att förlänga ursprungsbegreppen på ordet tid. Jag vet att en minut är 60sek, men jag vill gärna strecha på dessa föreställningar om hur lång tid 60sek är. Om jag bara försöker så räcker kaaaanske dessa 60sek längre än vad de brukar.
Detta kan ju gränsa till vansinne, även om det är relativt underhållande i mina tankar när jag själv tänker på hur naiv jag kan vara med tiduppfattningen. Att jag tänker så här har givetvis (som du kanske redan gissat) skapat en del strul då jag inte hinner med allt jag trott mig hinna med. Som till exempel att städa rummet, äta, sova ordentligt eller för all del blogga. Har funderat på detta och mitt sätt att se på åtgången av tid och inser ganska snabbt att min extraordinära optimistiska sida inte riktigt passar in när jag ska tidsplanera.
Tänk vad man kan lära sig om sig själv, sina begränsningar och vad man behöver jobba mer på bara genom att sitta och fundera. Detta kom jag på när jag satt på pendeln 05.17 imorse. Att min optimistiska sida faktiskt skulle kunna ställa till det för mig hade jag i min vildaste fantasi aldrig kunnat tro, och istället måste jag använda mig av mitt enorma kontrollbehov (som jag så tappert lyckats kontrollera med bravur) för att få saker gjort i tid.
Så för guds skull låt inte julklappshandlandet vänta som jag har gjort, gör det direkt istället ;)
Kommentarer
Trackback
