På tåget... Igen!
Förstår inte riktigt varför, men av någon väldigt lustig anledning så hittar jag inspiration till blogginlägg på tåget! Det slår ju aldrig fel.
Nu sitter jag på tåget mellan Stockholm och Göteborg, lite tråkigt såhär på lördagskvällen tänker kanske ni. Men ack så fel ni har!
Först köpte jag kaffe på espresso house på centralen i Stockholm (inte världens bästa espresso house Göteborgs central). Kaffet var ljummet... Sådär kul!
Sen står jag på perrongen och väntar på att tåget ska komma, och det gör mig förundrad varje gån faktiskt, hur sj, som vet att det ALLTID är många som åker X2000 mellan Stockholm och Göteborg, ändå trilskas med att köra fram tåget 5 min innan avgång. Det ligger inget rage bakom från mig, men det är sjukt underhållande vad folk är beredda att göra för att komma först på.
Sen har vi gött häng med dregen på schemat, tre fulla "macho" göteborgare. (inte James Bond macho, utan den töntiga typen), samt en ryss som sitter i telefonen och har skällt på någon i snart 2,5 timma.
Mitt i all uppståndelse känner jag för en kaffe samtidigt som jag är kissenödig. Vad gör jag? Jo, jag går och köper kaffe och blir ännu mer kissenödig (classic).
Detta ledde mig till min första toaupplevelse på transportmedel. Har väldigt klaustrofobi (stavning?) och har försökt att undvika trånga utrymmen. Gick aldrig ens på toa när jag flög till Indien 9h. Men nu var jag så nödig att jag var tvungen, lite stolt är jag att jag klarade det och det såg också halva befolkningen på X2000 som såg mig gå och le efter toabesölet samtidigt som jag kastades runt som en pingpong boll mellan sätena när jag gick.
För att avsluta min upplevelse av tågfärden kan jag berätta att tågvärden såg hur jag verkligen inte klarade at att gå i gången när tåget körde att han gav mig en lektion i hur man ska gå.
Bredbent med svikt i knäna :D
Feelings of spring
Nu var det ett tag sedan jag skrev, har haft massor för mig men ingen energi att sätta mig och skriva det på datorn. Funderar mest på varför ni vill läsa det jag gjort och gått igenom under dagen.
Men visst är det ett härligt tidsfördriv! Jag sitter själv minst en gång om dagen och spanar in massa bloggar och tycker att det är måttligt underhållande.
Aanyway, nu har jag äntligen fått tillbaka mig iPhone 4 som varit på lagning i 2 månader så nu kommer inläggen att hagla skulle jag tro.. Mycket lättare att blogga via mobilen än datorn :)
Nä nu ska jag njuta av min tågresa in till jobbet. Jobbar 13-21 med världens bäst kollegor:)
Innan jobbet tankar
Satt på pendeln idag och läste min bok "världen väntar inte" av Gunnar Hökmark, och stötte på något alldeles utmärkt utformat. Ett stycke text som jag ständigt kommer sträva efter så länge jag lever.. det lyder såhär:
"Det är därför vi behöver en stark stati dess allra mest grundläggande betydelse.stark nog för att värna märrniskors rätt, men begränsad för att inte gå den enskildes rätt för när. Stark nog för att skydda friheten, men begränsad för att inte urholka den. Stark nog för attför att upprätthållade mångas möjligheter, men begränsad för att inte bli mångfaldens motkraft. Stark för att ge alla trygghet, men begränsad för att låta tryggheten utformas av människorna själva. Stark som skydd för tolerans, men begränsad för att toleransen ska bli verklighet. En stark stat, men begränsad så att samhället kan vara så mycket större."
"Det är därför vi behöver en stark stati dess allra mest grundläggande betydelse.stark nog för att värna märrniskors rätt, men begränsad för att inte gå den enskildes rätt för när. Stark nog för att skydda friheten, men begränsad för att inte urholka den. Stark nog för attför att upprätthållade mångas möjligheter, men begränsad för att inte bli mångfaldens motkraft. Stark för att ge alla trygghet, men begränsad för att låta tryggheten utformas av människorna själva. Stark som skydd för tolerans, men begränsad för att toleransen ska bli verklighet. En stark stat, men begränsad så att samhället kan vara så mycket större."
En bra dag helt enkelt!
Det är inte särskilt svårt att få en bra dag.
Sitter ofta och funderar på pendeln hur otroligt lätt det är att bara le och automatiskt få en bra dag. Vi omges dock av väldigt negativa människor, människor som inte har lika lätt att se det klara ljuset och de positivas lättnad, och då kan det bli svårt att koncenterar sig på att själv vara glad.
Så idag bestämde jag mig för att så fort jag möttes av någon som inte såg så glad ut skulle jag le och tänka på något som jag verkligen tycker om! Detta var vad jag kom fram till:
1. Mitt bästa jobb hittills: Barista på Epresso House.
2. Mikael är världens bästa pojkvän.
3. Scrubs är den bästa tv-serien någonsin.
4. Hitta Nemo måste ju bara vara en utav de bästa filmerna som någonsin gjorts.
5. Goo goo dolls rockar fett. Sympathy kan få vilken surkart som helst på bra humör.
6. Jag har verkligen världens skönaste arbetskamrater.
7. Jag är extremt tacksam över att jag själv oftast ser det positiva
8. Jag älskar verkligen att åka tåg. Att sväva över marken i hög fart och samtidigt kunna luta sig tillbaka och njuta
9. Annorlunda människor gör mig glad. Folk som vågar vara annorlunda, och som är det för att det är så personen är och inte för att bara vara annorlunda.
10. Klassisk musik har tagit över min själ och förskönat den med alla sina talrika kompositioner. En gener som är gravd underskattad i dagens samhälle tyvärr.
Hur bra känns det inte när man tänker på allt som gör en glad, allt som får en att fortsätta gå, allt som gör en lång arbetsdag rolig eller ett träningspass möjlig. Vi har allesammans, varje dag otroligt många möjligheter till att göra allt till det bättre. Vi kan alltid välja attt ha tålamod när någon råkar göra fel, vi kan välja att inte vara sura på den som övningskör och vi kan välja att ha ett bra humör.
Frågan är bara, vad är det vi oftast väljer?
I'm still a rockstar!
Nu hoppar jag in här igen, men jag kan inte låta bli!
I mitt tidigare inlägg skrev jag en liten kort kommentar om tjejen som satt och stirrade på mig. När jag hade smaskat iväg mitt inlägg, som egentligen inte innehöll någongting, började jag tänka lite på henne. Jag sitter på en sådan där 4a sektion i tåget, och hon sitter också i det, fast på andra sidan gången. Ialla fall, hon fortsätter och blänga på mig och jag tänkte att det måste vara någonting fel med henne.
Först tänkte jag "har hon käkat glosoppa eller", och skrattade lite för mig själv medan jag tänkte tillbaka på tiden då Astrid Lindgrens alla sagofigurer styrde mitt liv. Sen tänkte jag på varför hon faktiskt sitter och stirrar, för det är inte direkt "åå hon är så jävla snygg-blicken", vilket hade varit långt trevligare än "dra åt helvete ditt fula as du tar upp all plats i vagnen så mitt ego inte får plast-blicken" hon fakiskt ger mig.
Då slog det mig en fundering; Är folk verkligen SÅ osäkra i sig själva?
Den blicken hon ger mig känner jag igen. Det var den blicken man gav mot folk när man kände att man inte hade sin gard uppe och behövde någon sorts sköld.
Jag har också använt den, men då var jag 13 och inte 20!!
Nu känner jag att jag inte riktigt bryr mig om vad folk tycker.. visst jag vill ju inte att folk ska tycka att jag är taskig eller liknande, men jag skulle inte ändra på mig själv för att göra andra nöjda.
Frågan jag undrar är nog när man når det stadiet, och hur. Varför går folk och känner sig osäkra,
Jag känner mig ju som en rockstjärna (for real) och jag är inte bättre än alla andra.
Det fick bli mina sista ord för ikväll medan jag passande nog nynnar på Pinks "so what, i'm still a rockstar, I got my rockmoves"
Don't know why
Min bländande frånvaro är inte längre så skinande, ett inlägg är på väg att framställas mina vänner!
Men vad ska jag skriva då?
Har total tänkar-torka, och jag har ingen aning om hur detta har gått till? ¨
Jag brukar alltid sitta och tänka på det mesta mellan himmel och jord, allt från hur latexhandskar tillverkas (finns det liksom handmodeller som man smälter substanset runt, och i så fall undrar jag ju vems hand som ska symbolisera snittet) till hur vi människor fungerar, ens medvetenhet eller något psykologiskt.
Men nu.. ingenting!
Sitter återigen på tåget till Halmstad, känns som att det är min enda fristad just nu, och för att vara lite djup, mitt andrum för själen. Blir dock lite störd när en tjej, i min ålder, sitter och stirrar på mig. Håller emot varenda impuls jag får för att inte stirra ner henne som en bitter pensionär hade gjort när en punkare går förbi.
Nä.. mina vänner, ni får underhållas med denna korta text så ska jag skärpa mig till nästa gång. Då kommer det lite åsikter och argumentationer, eftersom det är det jag gillar mest =)
so long
Återigen på tåget och filosoferar
Märker tydligt hur jag faktistk inte lyckas hitta tid att blogga, trots att jag ligger ungefär 20h mindre per vecka och endast smaskar mig igenom ynka 30h/veckan.
Vet inte riktigt om jag är skadad eller bara allmänt konstig, men jag måste jobba! Jag mår helt allvarligt dåligt av att ha såhär få timmar på jobbet! Denna veckan jobbade jag till och med bara 24h!!!
För att vara någorlunda produktiv så tänkte jag att det kanske är dags att ta det där jäkla körkortet. Har hela tiden hävdat att jag inte haft tid, vilket jag faktiskt inte haft, men nu har jag ju det=)
Så nu sitter jag varje ledig stund (förutom nu) och traglar mig igenom en tjock bok fylld med vettiga regler, skyltar och allmänt blurrig text om hur en bra bilförare ska vara. Min studieteknik har dock aldrig varit att bara läsa, jag måste sammanfatta texten också.. detta resulterar i ganska många sidor av kladd dessutom. Men jag klagar definitiv inte, har saknat skolan lite sen jag gick ur, så att plugga lite passar mig alldeles utmärkt!
Nu när jag har lite mer fritid har jag även hunnit att åka hem till min gamla hemort Vargön. I måndags var jag där, åt frukost med mormor och mötte sedan upp Älskade Belinda för att mysa lite, shoppa lite, tatuera oss hos värsta sköna killen från Liverpool och givetvis fika lite!
Nä nu ska jag återgå till att skriva min ansökan till referensgruppen! Vill verkligen vara med detta året, var på ungläger med FN för snart två år sedan och det hade varit sjukt grymt att få vara med och annordna det =)
Det här med tåg...
Är inte alls någon dum grej.. tvärtom vill jag faktiskt belysa hur otroligt bra tåg är!
Har för ett tag sedan avslutat mitt pass på jobbet och satte mig lätt och bekvämt på öresundståget som just nu tar mig till mikael i Halmstad. Och det är så otroligt skönt att bara sitta här med min kopp te, slappna av, greja med datorn och lyssna på underbar musik medan tåget sköter allt. Jag gillar även att sitta på tåget och skriva eller kolla film eller dylikt, blir lite som när man ska på semester och får den där spännande känslan i magen när man sitter på planet och kollar film.
För övrigt har jag haft en alldeles förträfflig dag på jobbet, Stina är äntligen hemma från Boden. Har saknat henne riktigt mycket, vi jobbar väldigt mycket och har extremt kul tillsammans. Stina är en sån där genomgod människa som man kan vara helt crazy-guy med, få skrattanfall med och åt. Dessutom kan stina kläcka ur sig hejdlöst roliga och massivt random kommentarer som ofta handlar om ålder. Hon är 21 men låter som 60 :D<3:
"ääh... det är nog dags att börja tänka på kolesterolet nu"
"Jag önskar jag vore ung igen"
"när jag refererar 18-åriga killar till pojkar, så är jag bannemig gammal"
Hon är en så jävla skön norrlänning!
aaanyway.. nu får ni allihopa ha en riktigt bra kväll så ska jag återgå till min film!
Världens bästa film: "You've got mail"
Så väldigt bra, gjord 1998 med meg ryan och Tom Hanks i huvudrollerna. Om ni någon gång behöver filmtips så rekommenderar jag den =)
Puss!
Nyårskval
Mellandagarna har alltid varit entid för ångest..
Det är en tid när många antingen kämpar sig igenom horder med folk på mellandagsrean eller
(som det verkar vara de flestas fundering) vad ska jag göra på nyår?!?
Själv ska jag till Halmstad och fira in det nya året, känns väldigt bra även om jag kommer sakna mina homies hemma. Nyår blir dock till vad man gör det till, jag tänker ha världens bästa nyår, och det spelar ingen roll vart man är eller vad man gör egentligen.
För ett år sedan hade jag en riktigt riktigt bra nyår, och då befann jag mig ändå 1000km hemifrån, i öknen utan raketer och med en kakbuffe som fick de flesta av oss volontärer att må illa dagen efter pga sockerchock!
Min nyårsklänning är helt fantastik, jag ÄLSKAR den! ni kanske kan få en bild på den sen, men nu ska jag upp från min rast och jobba=)
Puss!
Det är en tid när många antingen kämpar sig igenom horder med folk på mellandagsrean eller
(som det verkar vara de flestas fundering) vad ska jag göra på nyår?!?
Själv ska jag till Halmstad och fira in det nya året, känns väldigt bra även om jag kommer sakna mina homies hemma. Nyår blir dock till vad man gör det till, jag tänker ha världens bästa nyår, och det spelar ingen roll vart man är eller vad man gör egentligen.
För ett år sedan hade jag en riktigt riktigt bra nyår, och då befann jag mig ändå 1000km hemifrån, i öknen utan raketer och med en kakbuffe som fick de flesta av oss volontärer att må illa dagen efter pga sockerchock!
Min nyårsklänning är helt fantastik, jag ÄLSKAR den! ni kanske kan få en bild på den sen, men nu ska jag upp från min rast och jobba=)
Puss!
Not so fast.. but still cool!
Jag försöker intala mig själv om att jag är cool även om jag är seg på att skriva lite från och till..
Nästa uppdatering om Indien kommer snart, har inte haft någon tid att reflektera över det än.
Jag har i alla fall hafe en extremt bra jul, bästa julklappen blev ett halsband från Efva Attling.
Älskar Hennes december kollektion (och alla andra kollektioner för den delen) men tanken bakom den var ännu finare. Men det förblir hemligt ;)
Hoppas att ni också har haft en riktigt bra jul, och att ni kanske är ute och festar stenhårt just nu! Hade ingen aning om att juldagen var världens festdag, själv dissade jag utgång då jag jobbat fram till sent och ska även jobba imorgon.
Nú ska jag gå och äta lite godis och kolla Grinchen med Bror min =)
Tills dess.. en bild från precis ett år sen..
Puss!
Den obotliga optimismen
Jag har upptäckt det senaste att jag är väldigt optimistisk med tiden. Optimism är absolut ingenting vi ska föringa, det är snarare ett fenomen i dagens självcentrerade samhälle och de människorna som faktiskt besitter den optimistiska grundinställningen borde aldrig förändra det! Men den slags optimisen jag talar om är främst att jag själv försöker att förlänga ursprungsbegreppen på ordet tid. Jag vet att en minut är 60sek, men jag vill gärna strecha på dessa föreställningar om hur lång tid 60sek är. Om jag bara försöker så räcker kaaaanske dessa 60sek längre än vad de brukar.
Detta kan ju gränsa till vansinne, även om det är relativt underhållande i mina tankar när jag själv tänker på hur naiv jag kan vara med tiduppfattningen. Att jag tänker så här har givetvis (som du kanske redan gissat) skapat en del strul då jag inte hinner med allt jag trott mig hinna med. Som till exempel att städa rummet, äta, sova ordentligt eller för all del blogga. Har funderat på detta och mitt sätt att se på åtgången av tid och inser ganska snabbt att min extraordinära optimistiska sida inte riktigt passar in när jag ska tidsplanera.
Tänk vad man kan lära sig om sig själv, sina begränsningar och vad man behöver jobba mer på bara genom att sitta och fundera. Detta kom jag på när jag satt på pendeln 05.17 imorse. Att min optimistiska sida faktiskt skulle kunna ställa till det för mig hade jag i min vildaste fantasi aldrig kunnat tro, och istället måste jag använda mig av mitt enorma kontrollbehov (som jag så tappert lyckats kontrollera med bravur) för att få saker gjort i tid.
Så för guds skull låt inte julklappshandlandet vänta som jag har gjort, gör det direkt istället ;)
Onsdagen den 14 December
Klockan är 17.05 och mitt plan mot Helsingfors lyfte precis när vintersolens sista strålar för dagen nådde Göteborg. Resan till Helsingfors skulle bara ta 1h 20min, men den resan jag just hade påbörjat var mycket längte än jag i min vildaste fantasi någonsin kunnat föreställa mig. Mitt slutmål var inte Helsingfors, efter en sommar och höst av hårt arbete och förberedelser (iform av jobbiga vaccinationer och timmar av packande) begav jag mig den 14 december 2010 och gjorde mitt projektarbete. Volontär i Indien.
Jag har aldrig riktigt gillar att flyga, har nog lite för mycket kontrollbehov för det, så att behöva sitta i ett plan mellan Göteborg-Helsingfors i 1h 20min och sen ca 8h från Helsingfors till Delhi var kanske inte det roligaste med resan.
Nåväl, känslan jag fick i magen när mitt Göteborgsplan flög in över ett snötäckt Helsingfors ,i något som kan beskrivas som en mycket typisk decemberkväll i norden, går knappt att beskriva. Jag var rädd men kände mig samtidigt modig, jag kände lugnet finna sig i bröstet och nyfikenheten i magen. I Helsingfors skulle jag möta upp en tjej från Norrland som hette Hanna, vi skulle ta det anslutande planet tillsammans och spendera en månad i Indien. Jag kan inte direkt skryta om vår planering runt detta eftersom jag när jag steg av mitt plan från Gbg varken hade bestämt mötesplats med eller hade Hannas telefonnummer. Jag begav mig från gate 6 till mitt Indienplan på gate 36 (!) med endanst hennes profilbild på facebook inpräntat i mitt minne.
När jag väl kom fram till gaten hade de redan börjat boarda planet så jag ställde mig i en kö och började spana ut bland hundratals människor. Tillsist, efter att nervositeten inom mig hade stigit till en oumbärlig känsla av hopplöshet, kvistar en lång,blond och väldigt söt tjej fram mot min riktning. Jag var helt inne i mina egna tankar( jag försökte ju faktiskt hitta en person jag aldrig träffat, bland MASSOR med folk, på en flygplast jag varit i 20 min, påväg till ett land där allt kan hända). Så inte för än ett par meter innan den blonda tjejen var framme vid mig insåg jag att det var mig hon gick mot. När hon står vid mig säger hon till min stora lättnad;
"Är det du som är Ewelina?"
Mitt hjärta tog ett glädjeskutt, jag log mot henne och försökte frammana i mitt leende den tacksamhet och värme jag kände. Stenen som släppte från mitt hjärta var större än jag trodde den var, kanske var jag mer nervös än jag ville erkänna.. vet faktiskt inte. Men det första jag tänkte precis innan jag och Hanna steg på planet mot en värld som inte alls liknar vår värld:
Även om jag åkte själv, utan att känna någon, så var jag faktiskt inte helt själv. En varm känsla spred sig, och när planet lyfter från Helsingfors inser jag att vi är aldrig själva, oavsett hur ensamma vi känner oss.
Ny era!
Jag är tillbaka i min gamla blogg, så det kan gå=)
Har bloggat extremt lite det senaste och det enda jag kan skylla på är att jag har jobbat väldigt mycket. Jag använder det som ursäkt, men det gör den inte osann. Har tydligen jobbat 202h i November- Crazy guy om ni frågar mig! Hur i hela fridens namn kom jag upp i det? Aja, Espresso house är en galen och otroligt rolig arbetsplats så med en spontan gissning så här en decemberkväll så gissar jag att det är därför det inte känns som att jag har jobbat SÅ mycket.
Just nu ligger jag i min säng och spanar runt i det otroligt stora virtuella universum internet, och tanken slår mig;
Imorgon är det ett år sedan jag åkte till Indien. Mitt livs resa, volontär i en månad i ett utav Indiens fattigaste områden. Hur i hela fridens namn har det gått ett år?
Don't get me wrong, jag har upplevt OTROLIGA grejer under året som gått, men ändå. Det känns som att ju äldre man blir desto snabbare går tiden. Någon som känner igen sig?
Men när jag låg här och funderade på allt jag upplevde i Indien kom jag på hur många konstiga och lärorika grejer jag faktiskt fick se, lära mig och känna på. Det var sannerligen inte likt studentresan till Alanya om man säger så..
Så därför tänkte jag att jag ska berätta min historia om vad jag upplevde i Indien, några bitar varje dag, så ni kan läsa om vad jag fick se. Allt började med att jag skulle komma på ett projektarbete i skolan, eftersom jag var ordförande för FN föreningen på skolan ville jag göra något i den banan. Svaret på min egen fråga blev Volontärarbete. Så för er som inte vet så åkte jag till Indien i en månad och volontärarbetade i ett område som hete Banjara Basti, där bodde de kastlösa, de fattigaste och mest behövande. Vi, mina kompisar, våra guider och jag, hade health care där man gick runt och kollade hälsan på så många som möjligt samt försökte lära dem vikten av hygien. Senhade vi också skola där vi skulle lära barnen engelska och matte, allt för att förbereda de fattiga barnen för Goverment school.
Så håll i er, för i de närmsta kommer ni får höra om min berättelse, min historia och mina ord om Indien.
Kram och god natt=)
From me to you Mongo!
Det kom till min vetskap tidigare i veckan att min kära lagkamrat Mongo (aka Julia Henningsson) ska byta lag, vilket gör mig mycket nedstäm. Ett glatt ansikte på träningarna som hela tiden gör mål och klagar på att allt spring är något som kommer att saknas direk. Och det största fråga måste ju vara;
VEM SKA KALLA MIG CARLOS NU?
Julia, du kommer att bli saknar (hell, jag saknar dig redan mongo) men jag önskar dig all lycka i världen!
Puss och kram från din Carlos
SOOL
Just nu sitter jag dock och äter frukost och lyssnar på lite Maggio, men snart stundar en liten solstund innan jag ska bege mig till Bengtssons trafikskola och ta min första riktiga körlektion.. NERVÖS!!
I går satt jag även och kollade in höstmodet som börjar poppa upp nu, förlåt alla sommar älskare för att jag tar upp hösten när det fortfarande är sommar! Därför ska jag inte förstöra denna fina sommardag för er, uppdatering om höstmodet kommer senare (kanske ikväll).
Nä, nu ska jag ta och bege mig utåt för lite sollapande, är blek som ett spöke. Saknar dock en pool i trädgården, så om någon känner sig manad är det bara att sätta igång.
Soliga pussar!
