Det här med tåg...
Är inte alls någon dum grej.. tvärtom vill jag faktiskt belysa hur otroligt bra tåg är!
Har för ett tag sedan avslutat mitt pass på jobbet och satte mig lätt och bekvämt på öresundståget som just nu tar mig till mikael i Halmstad. Och det är så otroligt skönt att bara sitta här med min kopp te, slappna av, greja med datorn och lyssna på underbar musik medan tåget sköter allt. Jag gillar även att sitta på tåget och skriva eller kolla film eller dylikt, blir lite som när man ska på semester och får den där spännande känslan i magen när man sitter på planet och kollar film.
För övrigt har jag haft en alldeles förträfflig dag på jobbet, Stina är äntligen hemma från Boden. Har saknat henne riktigt mycket, vi jobbar väldigt mycket och har extremt kul tillsammans. Stina är en sån där genomgod människa som man kan vara helt crazy-guy med, få skrattanfall med och åt. Dessutom kan stina kläcka ur sig hejdlöst roliga och massivt random kommentarer som ofta handlar om ålder. Hon är 21 men låter som 60 :D<3:
"ääh... det är nog dags att börja tänka på kolesterolet nu"
"Jag önskar jag vore ung igen"
"när jag refererar 18-åriga killar till pojkar, så är jag bannemig gammal"
Hon är en så jävla skön norrlänning!
aaanyway.. nu får ni allihopa ha en riktigt bra kväll så ska jag återgå till min film!
Världens bästa film: "You've got mail"
Så väldigt bra, gjord 1998 med meg ryan och Tom Hanks i huvudrollerna. Om ni någon gång behöver filmtips så rekommenderar jag den =)
Puss!
Nyårskval
Mellandagarna har alltid varit entid för ångest..
Det är en tid när många antingen kämpar sig igenom horder med folk på mellandagsrean eller
(som det verkar vara de flestas fundering) vad ska jag göra på nyår?!?
Själv ska jag till Halmstad och fira in det nya året, känns väldigt bra även om jag kommer sakna mina homies hemma. Nyår blir dock till vad man gör det till, jag tänker ha världens bästa nyår, och det spelar ingen roll vart man är eller vad man gör egentligen.
För ett år sedan hade jag en riktigt riktigt bra nyår, och då befann jag mig ändå 1000km hemifrån, i öknen utan raketer och med en kakbuffe som fick de flesta av oss volontärer att må illa dagen efter pga sockerchock!
Min nyårsklänning är helt fantastik, jag ÄLSKAR den! ni kanske kan få en bild på den sen, men nu ska jag upp från min rast och jobba=)
Puss!
Det är en tid när många antingen kämpar sig igenom horder med folk på mellandagsrean eller
(som det verkar vara de flestas fundering) vad ska jag göra på nyår?!?
Själv ska jag till Halmstad och fira in det nya året, känns väldigt bra även om jag kommer sakna mina homies hemma. Nyår blir dock till vad man gör det till, jag tänker ha världens bästa nyår, och det spelar ingen roll vart man är eller vad man gör egentligen.
För ett år sedan hade jag en riktigt riktigt bra nyår, och då befann jag mig ändå 1000km hemifrån, i öknen utan raketer och med en kakbuffe som fick de flesta av oss volontärer att må illa dagen efter pga sockerchock!
Min nyårsklänning är helt fantastik, jag ÄLSKAR den! ni kanske kan få en bild på den sen, men nu ska jag upp från min rast och jobba=)
Puss!
Not so fast.. but still cool!
Jag försöker intala mig själv om att jag är cool även om jag är seg på att skriva lite från och till..
Nästa uppdatering om Indien kommer snart, har inte haft någon tid att reflektera över det än.
Jag har i alla fall hafe en extremt bra jul, bästa julklappen blev ett halsband från Efva Attling.
Älskar Hennes december kollektion (och alla andra kollektioner för den delen) men tanken bakom den var ännu finare. Men det förblir hemligt ;)
Hoppas att ni också har haft en riktigt bra jul, och att ni kanske är ute och festar stenhårt just nu! Hade ingen aning om att juldagen var världens festdag, själv dissade jag utgång då jag jobbat fram till sent och ska även jobba imorgon.
Nú ska jag gå och äta lite godis och kolla Grinchen med Bror min =)
Tills dess.. en bild från precis ett år sen..
Puss!
Den obotliga optimismen
Jag har upptäckt det senaste att jag är väldigt optimistisk med tiden. Optimism är absolut ingenting vi ska föringa, det är snarare ett fenomen i dagens självcentrerade samhälle och de människorna som faktiskt besitter den optimistiska grundinställningen borde aldrig förändra det! Men den slags optimisen jag talar om är främst att jag själv försöker att förlänga ursprungsbegreppen på ordet tid. Jag vet att en minut är 60sek, men jag vill gärna strecha på dessa föreställningar om hur lång tid 60sek är. Om jag bara försöker så räcker kaaaanske dessa 60sek längre än vad de brukar.
Detta kan ju gränsa till vansinne, även om det är relativt underhållande i mina tankar när jag själv tänker på hur naiv jag kan vara med tiduppfattningen. Att jag tänker så här har givetvis (som du kanske redan gissat) skapat en del strul då jag inte hinner med allt jag trott mig hinna med. Som till exempel att städa rummet, äta, sova ordentligt eller för all del blogga. Har funderat på detta och mitt sätt att se på åtgången av tid och inser ganska snabbt att min extraordinära optimistiska sida inte riktigt passar in när jag ska tidsplanera.
Tänk vad man kan lära sig om sig själv, sina begränsningar och vad man behöver jobba mer på bara genom att sitta och fundera. Detta kom jag på när jag satt på pendeln 05.17 imorse. Att min optimistiska sida faktiskt skulle kunna ställa till det för mig hade jag i min vildaste fantasi aldrig kunnat tro, och istället måste jag använda mig av mitt enorma kontrollbehov (som jag så tappert lyckats kontrollera med bravur) för att få saker gjort i tid.
Så för guds skull låt inte julklappshandlandet vänta som jag har gjort, gör det direkt istället ;)
Onsdagen den 14 December
Klockan är 17.05 och mitt plan mot Helsingfors lyfte precis när vintersolens sista strålar för dagen nådde Göteborg. Resan till Helsingfors skulle bara ta 1h 20min, men den resan jag just hade påbörjat var mycket längte än jag i min vildaste fantasi någonsin kunnat föreställa mig. Mitt slutmål var inte Helsingfors, efter en sommar och höst av hårt arbete och förberedelser (iform av jobbiga vaccinationer och timmar av packande) begav jag mig den 14 december 2010 och gjorde mitt projektarbete. Volontär i Indien.
Jag har aldrig riktigt gillar att flyga, har nog lite för mycket kontrollbehov för det, så att behöva sitta i ett plan mellan Göteborg-Helsingfors i 1h 20min och sen ca 8h från Helsingfors till Delhi var kanske inte det roligaste med resan.
Nåväl, känslan jag fick i magen när mitt Göteborgsplan flög in över ett snötäckt Helsingfors ,i något som kan beskrivas som en mycket typisk decemberkväll i norden, går knappt att beskriva. Jag var rädd men kände mig samtidigt modig, jag kände lugnet finna sig i bröstet och nyfikenheten i magen. I Helsingfors skulle jag möta upp en tjej från Norrland som hette Hanna, vi skulle ta det anslutande planet tillsammans och spendera en månad i Indien. Jag kan inte direkt skryta om vår planering runt detta eftersom jag när jag steg av mitt plan från Gbg varken hade bestämt mötesplats med eller hade Hannas telefonnummer. Jag begav mig från gate 6 till mitt Indienplan på gate 36 (!) med endanst hennes profilbild på facebook inpräntat i mitt minne.
När jag väl kom fram till gaten hade de redan börjat boarda planet så jag ställde mig i en kö och började spana ut bland hundratals människor. Tillsist, efter att nervositeten inom mig hade stigit till en oumbärlig känsla av hopplöshet, kvistar en lång,blond och väldigt söt tjej fram mot min riktning. Jag var helt inne i mina egna tankar( jag försökte ju faktiskt hitta en person jag aldrig träffat, bland MASSOR med folk, på en flygplast jag varit i 20 min, påväg till ett land där allt kan hända). Så inte för än ett par meter innan den blonda tjejen var framme vid mig insåg jag att det var mig hon gick mot. När hon står vid mig säger hon till min stora lättnad;
"Är det du som är Ewelina?"
Mitt hjärta tog ett glädjeskutt, jag log mot henne och försökte frammana i mitt leende den tacksamhet och värme jag kände. Stenen som släppte från mitt hjärta var större än jag trodde den var, kanske var jag mer nervös än jag ville erkänna.. vet faktiskt inte. Men det första jag tänkte precis innan jag och Hanna steg på planet mot en värld som inte alls liknar vår värld:
Även om jag åkte själv, utan att känna någon, så var jag faktiskt inte helt själv. En varm känsla spred sig, och när planet lyfter från Helsingfors inser jag att vi är aldrig själva, oavsett hur ensamma vi känner oss.
Ny era!
Jag är tillbaka i min gamla blogg, så det kan gå=)
Har bloggat extremt lite det senaste och det enda jag kan skylla på är att jag har jobbat väldigt mycket. Jag använder det som ursäkt, men det gör den inte osann. Har tydligen jobbat 202h i November- Crazy guy om ni frågar mig! Hur i hela fridens namn kom jag upp i det? Aja, Espresso house är en galen och otroligt rolig arbetsplats så med en spontan gissning så här en decemberkväll så gissar jag att det är därför det inte känns som att jag har jobbat SÅ mycket.
Just nu ligger jag i min säng och spanar runt i det otroligt stora virtuella universum internet, och tanken slår mig;
Imorgon är det ett år sedan jag åkte till Indien. Mitt livs resa, volontär i en månad i ett utav Indiens fattigaste områden. Hur i hela fridens namn har det gått ett år?
Don't get me wrong, jag har upplevt OTROLIGA grejer under året som gått, men ändå. Det känns som att ju äldre man blir desto snabbare går tiden. Någon som känner igen sig?
Men när jag låg här och funderade på allt jag upplevde i Indien kom jag på hur många konstiga och lärorika grejer jag faktiskt fick se, lära mig och känna på. Det var sannerligen inte likt studentresan till Alanya om man säger så..
Så därför tänkte jag att jag ska berätta min historia om vad jag upplevde i Indien, några bitar varje dag, så ni kan läsa om vad jag fick se. Allt började med att jag skulle komma på ett projektarbete i skolan, eftersom jag var ordförande för FN föreningen på skolan ville jag göra något i den banan. Svaret på min egen fråga blev Volontärarbete. Så för er som inte vet så åkte jag till Indien i en månad och volontärarbetade i ett område som hete Banjara Basti, där bodde de kastlösa, de fattigaste och mest behövande. Vi, mina kompisar, våra guider och jag, hade health care där man gick runt och kollade hälsan på så många som möjligt samt försökte lära dem vikten av hygien. Senhade vi också skola där vi skulle lära barnen engelska och matte, allt för att förbereda de fattiga barnen för Goverment school.
Så håll i er, för i de närmsta kommer ni får höra om min berättelse, min historia och mina ord om Indien.
Kram och god natt=)
