breakingpoint

I mitt tidigare inlägg skrev jag en liten kort kommentar om tjejen som satt och stirrade på mig. När jag hade smaskat iväg mitt inlägg, som egentligen inte innehöll någongting, började jag tänka lite på henne. Jag sitter på en sådan där 4a sektion i tåget, och hon sitter också i det, fast på andra sidan gången. Ialla fall, hon fortsätter och blänga på mig och jag tänkte att det måste vara någonting fel med henne.

Först tänkte jag "har hon käkat glosoppa eller", och skrattade lite för mig själv medan jag tänkte tillbaka på tiden då Astrid Lindgrens alla sagofigurer styrde mitt liv. Sen tänkte jag på varför hon faktiskt sitter och stirrar, för det är inte direkt "åå hon är så jävla snygg-blicken", vilket hade varit långt trevligare än "dra åt helvete ditt fula as du tar upp all plats i vagnen så mitt ego inte får plast-blicken" hon fakiskt ger mig.

Då slog det mig en fundering; Är folk verkligen SÅ osäkra i sig själva?

Den blicken hon ger mig känner jag igen. Det var den blicken man gav mot folk när man kände att man inte hade sin gard uppe och behövde någon sorts sköld.

Jag har också använt den, men då var jag 13 och inte 20!!

Nu känner jag att jag inte riktigt bryr mig om vad folk tycker.. visst jag vill ju inte att folk ska tycka att jag är taskig eller liknande, men jag skulle inte ändra på mig själv för att göra andra nöjda.

Frågan jag undrar är nog när man når det stadiet, och hur. Varför går folk och känner sig osäkra,

Jag känner mig ju som en rockstjärna (for real) och jag är inte bättre än alla andra.

Det fick bli mina sista ord för ikväll medan jag passande nog nynnar på Pinks "so what, i'm still a rockstar, I got my rockmoves"